väldigt tacksam över att inte vara nigel, mary murphy skulle ha dödat mig. hennes vrål alltså. det är första programmet ikväll, hur ska detta sluta, det är redan magiskt. men jag har ingen favorit, det är för många dansare och man känner dom inte ännu.
innan so you think you can dance såg jag lite av michael jacksons minnesstund. de avslutande familjetalen efter avslutningsnumret med artister och familj på scen var rörande. när lilla paris bröt ihop bakom micken var mina ögon blöta. sen stod en mikrofon ensam på scen i strålkastarljuset. man behöver inte vara ett fan för att tårarna ska vara nära.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar